Det är den bästa intervjun jag någonsin har läst!
Viktor Frisk är hockeykillen från Eskilstuna som slutade upp på Melodifestivalens stora scen. Med sina isblå ögon, sitt bländande leende och charmiga sätt är det svårt att inte låta sig charmas av den energiska bloggaren. Dessutom har han en lugg som de flesta pojkbands-idoler bara drömmer om. Blott nitton år gammal har han drömt stort och kommit långt. Daniel Paris möter honom för ett öppenhjärtigt samtal om uppväxten, hur det är att driva en populär modeblogg, det tuffa beslutet att hoppa av gymnasiet och den dolda sjukdomen som i slutändan blev hans recept på framgång.
Det knackar på dörren och Viktor Frisk stiger in. Det finns ingen i rummet som inte märker att han precis klivit in, Frisk fullkomligen studsar in genom dörren och ser alla i rummet. Slänger av sig sin jacka och speglar sig. Drar händerna genom håret fram och tillbaka flera gånger, knappar på mobilen och betraktar storögt rummet han precis äntrat. Energin är verkligen på topp fast det är en ganska grå dag ute. Han dricker en islatte och har ett stort leende på läpparna. “Min vän Sarah (Tjulander) säger att jag inte får dricka kaffe, jag blir tydligen ganska jobbig att handskas med då” säger han och ler. Han berättar även att han köpt kaffet “i smyg” efter att han träffat sin vän och att planen är att dricka upp det fort. Vi sätter oss och samtalet rullar på direkt. Jag och Frisk har varit goda vänner i många år och på den tiden när vi först lärde känna varandra brukade han väldigt ofta pendla till Stockholm från hemstaden Eskilstuna. Det ständiga resesällskapet var alltid en stor resväska med kläder och en laptop. “Jag kom till Stockholm så ofta för att jag kände mig mycket friare här, livet i en småstad är speciellt” säger han och sörplar upp det sista av kaffet han tagit med sig. Han fortsätter tills isbitarna i botten klirrar. I småstaden Eskilstuna där han växte upp spelade Viktor ishockey, som var kul men han reflekterade aldrig över varför han valt sporten. “Alla killar i min klass spelade hockey så det kändes som att jag också skulle göra det, jag var dessutom väldigt duktig men när jag blev lite äldre märkte jag att det inte var min grej”
Frisk märkte tidigt att hans intressen gick isär från de andra i kompiskretsen. Med ett utpräglat intresse för personal style och kläder köpte han gärna modemagasin för studiebidraget när de andra köpte snus och godis. På rasterna i skolan när kompisarna var iväg satt Viktor gärna kvar vid datorn och gjorde annat. Redigerade bilder, tog kort på dagens outfit, bloggade. Drömde om att sitta längst fram på modeveckorna istället för längst bak i klassrummet. ”Ibland kunde jag känna att staden var lite för liten för mig och att jag ville mer.”. Att han inte delade samma intresse som sina jämnåriga mottogs väl av många men så var det en del som inte riktigt kunde förstå. ”Det är klart att vissa hävde ur sig spydiga och otrevliga saker, det är sjukt hur människor kan vara så rädda för folk som inte är som de själva” säger han klokt och reflekterande när han berättar om det utanförskap han kunde känna under skoltiden. Ett utanförskap som till slut blev ett utagerande i form av koncentrationsvårigheter och stökigt beteende. Trots det beskriver han den tiden i sitt liv som positiv men det var också under samma tidsperiod som hans dolda sjukdom blev tydlig.
Frisk beskriver hur det var att få veta att han hade adhd under tiden som yngre. ”Ett tag trodde jag att det var något fel på mig och skämdes för att jag hade adhd”. Någonting händer med hans mimik och kroppsspråk när han berättar om den första tiden med diagnosen. Han känns dyster och sorgsen, men inte på grund av tillståndet utan mer på grund av skamkänslorna han haft kring det. Det känns som att han skäms över att ha skämts, så att säga. Det förvånar mig lite då han i dagsläget är en av bloggarna som varit mest öppen om sin adhd och skrivit långa och förklarande inlägg om hur man lär sig handskas samt kontrollera sin egen adhd och dessutom öppnat upp klimatet och fått människor att våga prata om det. ”Jag hade aldrig kommit så långt som jag kommit idag om det inte var för min adhd” säger han och helt plötsligt är det initiala leendet tillbaka på sin plats igen. Beslutet att så småningom lämna gymnasiet och hoppa av beskriver han som det svåraste val han någonsin gjort men framhåller att det var rätt beslut. Efter att han spenderat en sommar med att sommarjobba i huvudstaden och fått en försmak för livet i Stockholm blev han panikslagen av att gå tillbaka till sitt gamla leverne. ”Tanken att gå tillbaka till skolan i småstaden gjorde mig helt knäckt så jag bestämde mig för att ta ett sabbatsår och jobba”. Det som följde var ett år av allt som storstaden med stort S hade att erbjuda. ”Jag festade och hängde med vänner samtidigt som det gick framåt i karriären, kort efter det flyttade jag till Stockholm permanent”. Men Frisk avslöjar att det finns några få i hans liv som inte var överförtjusta i hans beslut ”Mina föräldrar tyckte inte att det var en bra ide alls att jag skulle hoppa av skolan, jag tror att de fortfarande är ganska oroliga för mig ibland”
Personligen tycker jag inte att de har så mycket att oroa sig för när det kommer omkring. Till skillnad från väldigt många andra i bloggvärlden som förespråkar allt från bantningshysteri och sena krogkvällar till shopping som skulle sätta gemene man i händerna på ”Lyxfällan” har Viktor lyckats hålla en god profil. Han är skandalfri, utan några synbara laster och med huvudet på skaft. Hans blogg är en modeblogg som dessutom vunnit pris men Frisk vill inte riktigt definiera sig som enbart en modebloggare. ”Jag skriver om det som faller mig in och det är långt ifrån bara kläder även om jag älskar plagg.” Viktor Frisk är typen som inte kan vara tyst, bokstavligt talat. Han pratar väldigt fort och flera gånger under intervjun kommer han med inflikningar, tycker till och tappar gärna tråden för att hitta den några minuter senare igen. ”Jag skildrar saker som jag upplever dom och det handlar inte bara om vad man ska ha på sig”. Tangenterna glödde ordentligt då Frisk yttrade sig flera gånger på bloggen efter det senaste riksdagsvalet där han slog ett slag för jämställdhet och ett Sverige för alla. ”Jag vägrar tro att vi inte är bättre än såhär” skrev han också efter det senaste Europavalet i ett långt inlägg på sin blogg. Ett inlägg som hyllades av läsarna. ”Jag är en gammal mormor som mest är inne och kollar på dina bilder om dagarna men idag blev hjärtat varmt när du valde att ta upp det här” skriver en läsare i kommentarsfältet. ”Jag är en bloggare som inte bor i en modebubbla. Jag ser allt som händer i Sverige och i världen och vill såklart skriva om det också”. Han berättar även ganska överraskande fakta om sig själv, som att han gärna somnar till en P3-dokumentär varje natt och är inne och läser nyheter flera gånger om dagen. Jag frågar honom om det senaste året, som jag har varit ett hektiskt sådant ”Det har varit ett ganska omtumlande år med mycket som hänt, på gott och ont såklart”.
Något som gjorde honom till mer än bara en bloggare var när han tillsammans med Samir Badran från Paradise Hotel påbörjade en oväntad vänskap. ”Vi träffades för ett år sen och klickade direkt, vi designade kläder ihop och kom på idén att vi skulle göra en låt tillsammans för skojs skull”. Ingen av de hade anat vart samarbetet skulle ta duon. Flera miljoner lyssningar på Spotify och en spelning på kultförklarade Sommarkrysset på TV4 senare fick de en förfrågan de bara inte kunde säga nej till. En förfrågan många etablerade artister drömmer om. ”Vi blev kontaktade av Melodifestivalen redan i somras när vår sommarplåga gick som bäst och var tveksamma till en början men blev övertalade av våra producenter att det var en bra idé att medverka” Sagt och gjort, med låten ”groupie” kommer duon inta Melodifestivalens stora scen i februari. ”Låten handlar om att alla ska få vara med och att ingen ska känna sig utanför, det är verkligen ett klockrent budskap som jag kan stå för” Till numret koreograferas duon av Fredrik ”Benke” Rydman som är en av Sveriges främsta koreografer och Frisk erkänner att han känner pressen ”det är klart att jag är nervös men jag tror det kommer bli bra!” säger han optimistiskt.
Det slutar inte bara med musiken, numera gör han en hel del runtomkring och var nyligen i Los Angeles och plåtade för ett välkänt klädmärke som han och en annan bloggare var modell för. Det känns lite som att han lever pojkdrömmen, på riktigt. ”Jag älskar mitt liv just nu och det känns väldigt bra!” Just nu är hans CV ganska spretigt men det är ett medvetet val från hans sida ”Jag vill göra allt som jag tycker är kul och tänker inte överdrivet mycket på framtiden utan tycker att man ska köra på”. Han ger begreppet ”yolo” ett ansikte och hade jag sett en person framför mig som skulle personfiera just det uttrycket hade personen mycket väl kunnat vara Viktor. Med sitt spretiga hår, leende och energi fullkomligen skriker det ”kör bara!” om honom, något som är väldigt svårt att hitta numera. Han vågar vara annorlunda ”Jag vill inte vara som alla andra” säger han. Något han bevisat flera gånger. För snart ett år sedan gjorde han ett vågat ställningstagande när han poserade i vad som såg ut att vara en kjol på bloggen, något som delade hans publik i tu. ”Folk frågade om jag var bög och flera tusen avföljde mig på instagram” säger han och veckar pannan. Sedan rycker han på axlarna. ”Om man är så rädd för ett klädesplagg och folk som är lite annorlunda är det något fel på tankesättet man har” fortsätter han och menar att kritiken inte störde honom alls. Kjolen hade han på sig för att han tyckte den var fin och hänger än idag i garderoben. “Kanske plockar jag fram den snart igen!” säger han och skrattar.
Efter nästan en timme tillsammans med Viktor känner jag mig inte färdig, det finns utan tvekan massa mer att avhandla men vi stannar där. Isbitarna i den plastiga kaffekoppen har sedan länge smält och Viktor knappar på mobilen “Det kändes bra att tänka tillbaka på livet och prata” säger han efter ett tag och det är en intressant observation. För det är just det jag tror att han nästan aldrig gjort, tittat tillbaka och klappat sig själv på axeln. När man är ung och hungrig är det sällan man gör det, det är desto vanligare att man bara kör på i sann “yolo” anda och glömmer att ta tid för reflektion. Nu väntar några hektiska månader för den unga bloggaren och jag ser fram emot att följa hans resa som kommer kulminera på en stor scen inom ett par månader. I samma stund som första tonen tas kommer tusentals unga killar som någonsin känt sig utanför eller att de inte passar in i normen se, glädjas och sjunga med. I takt med att den första spotlighten tänds kommer även ett hopp att tändas i deras hjärtan. När alla lampor står i full blom kommer de bländas av ljuset och tänka “där står jag”. Hela intervjun finns att hitta på Spotlife, här.
– Daniel Paris
