Annons

Viktor Frisk
Viktor Frisk skriver om snyggt lättburet mode för alla, sin egen stil och livet som artist. Inspireras och häng med i hans spännande vardag!


Annons
 

VI ÄR EN STÖRD GENERATION

Enda sen jag var 14 år gammal har mobilen varit klistrad i min hand. Jag tror att det till stor del beror på att jag var killen som aldrig riktigt passade in någonstans.

Jag har nog så länge jag kan minnas varit den som oftast var ensam, gick min egen väg och i och med det så valde jag också att oftast sitta ensam på bussen, eller gå ensam på stan. Det gjorde också att jag gick in i min andra värld, vilket blev den värld där jag kunde kolla in exempelvis Instagram. Jag kunde vara delaktig i någon annans liv mer än vad jag egentligen deltog i mitt eget. Vilket också var väldigt läskigt. Jag följde mina förebilder som byggde upp en falsk bild av att deras liv var perfekta och det fick mitt liv till slut att framstå som absolut ingenting.

Om jag går in på mitt Instagramflöde nu så bläddrar jag förbi ett perfekt par på en sandstrand i ett varmt land, jag ser en riktigt vältränad kille som sitter på en båt och den ena fitness-bilden efter den andra. Mitt flöde är täckt av människor med bilden utåt att deras liv är alldeles perfekt. Jag blir rädd. Jag blir rädd för mig själv att jag faktiskt för stunden tänkte tanken Varför är jag inte där? Varför ser inte mitt liv ut som deras?

Vid närmare insikt förstår jag att det är precis så personen som lagt upp inlägget vill att jag ska känna. Men ärligt talat, varför? Hen borde ju inte känna glädje av likes och follows när folk inte vill följa hens verkliga liv, utan en påhittad verklighet.

Nästa steg i denna sorgliga insikt är faktiskt är med och bidrar till det här själv! Jag blir så arg på mig själv när jag i olika stunder kan tänka mer på vilken perfekt bild det hade blivit på Instagram eller bloggen istället för att tänka på hur grym stunden är i sig och att jag borde njuta här och nu.

Jag har tappat allt förtroende för mig själv och denna plastiga cirkus. Men helt nedbruten blir jag när jag vet att följare från 10 år och uppåt sitter som med handfängsel med sin telefon från det att klockan ringer på morgonen tills att det är dags att sova igen. Om man ens sover. För hela tiden så är mobilen igång, och var 10:e minut så uppdaterar man flödet som man redan kollat in flera gånger för bara några minuter sedan. Vi är en socialt störd generation, vi 90- och 00-talister som växer upp i det här. 

Idag såg jag en pappa tillsammans med sin 1-åring i handen på stan. Pojken pekade upp mot skyn för att visa sin pappa en fågel som flög iväg. Men pappan var så upptagen med att prata i telefonen och hålla koll på mailen från jobbet att han inte ens reagerade över vad pojken försökte visa. Det känns så sjukt att han kanske är helt säker på att du är med i den sons uppväxt men det enda han egentligen tänker på just då är att hinna med alla mail för dagen och inte komma efter i sina sociala medier. Och så sätter pappan exemplet för sonen att följa. Det är så sorgligt hur folk omedvetet prioriterar sin tid.

Min kusin som är 6 år gammal tjatar redan på sina föräldrar om att få ha en egen snapchat för att hans kompisar har det. Hela mitt hjärta skriker rakt ut NEEEEEJ! Från att hela min värld av sociala medier började, så har jag dag efter dag ständigt byggt upp en ångest som väller upp inom mig när jag inte själv känner att jag räcker till eller utåt sätt leverar 100%. Så tragiskt! Just nu sitter jag ner och vill bara skrika rakt ut, kasta telefonen åt helvete, sluta med allt jag gör och börja leva ett liv i den riktiga världen och inte den illusion som ständigt målas upp framför mig. 

Självklart skulle jag ångra den spruckna skärmen imorgon när jag vaknar, men i och med att jag skriver det här inser jag att någonting MÅSTE göras. För om inte jag släpper min telefon snart så kommer ångest att förstöra mig inifrån. Jag försöker intala mig själv varje dag att även utan 8 000 likes eller 250 000 följare så är jag bra som jag är. Men hur jävla lätt är det att förstå egentligen när man lever i det här flödet varje dag. Det är svårt att sätta ord på vad jag känner just nu… Jag är så upprörd över mig själv, hela min generation och förutsättningarna kommande generationer föds i.

Vi måste sluta jaga likes och följare och börja leva på riktigt! Det här kommer döda oss alla annars. Sanningen är att om du inte är dig själv är du ingen. Bryt dig fri, du är perfekt. Vi är alla perfekta på vårt eget sätt!

 

P2010110
Om du inte kan vara dig själv, vem ska du då vara?

Annons
Dela
Tweeta
 

Annons

DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Annons

Laddar